Oj vilken kaosartad dag! Allt hakuna matata och inga bekymmer var som bortblåst idag. Det började med att vi försov oss en timme. Vi skulle gå upp kvart i fem. Kvart i sex vaknar vi av att nån bankar på dörren. Heeeeeelt borta var jag och tänka vafan vill nån nu då?! Men då såg jag klockan och att vi inte märkt det dubbla alarmet eller hört att det ringt 5 gånger på Sandras telefon. Vi kom iväg runt 6 iallafall och det tar en timme till Stone Town och båten gick kl 7… Ni vill inte veta vilken bilresa det var på de smala vägarna med omkörningar hit och dit i alldeles för hög hastighet. Men på nåt sätt kom vi fram 20 min innan och trängde oss fram till båten. Den såg smockfull ut och vi tänkte ba jahapp, det var den första klassen det. Men som tur var fick vi våra platser ändå i första klass där det var typ 7 till. Det var dock inte så härligt som det låter för de visade en imam på TV som skrek i minst en timme om islam och Allah och jag mådde så illa och mådde så dåligt att jag trodde jag skulle dö. Vi hann ju inte äta frukost innan. Och havet guppade skapligt också… Men det var en betryggande tanke att jag inte hade nåt att spy upp om det skulle vara så. Hur som helst så var resan ca 3 timmar lång och fruktansvärd.

Väl på kajen så stod faktiskt en kille och väntade på oss med en skylt med ”SANDRA” på. So far so good… Sen när vi skulle ut så fick vi nåt som ser ut som en pistol riktade på huvet (det låter värre än vad det var) som skulle mäta vår temperatur. Dom siktade många gånger på båda våra huvuden och först fattade vi ingenting. Men så sa dom att vi hade för hög (40 grader) temperatur och började fråga om vår hälsa osv, men anledning av ebola. Sure, vi är dom enda vita som går av båten… Kanske har sin naturliga förklaring att vi är vita och inte vana med den här extremt fuktiga värmen?!

Vi kom in på Pemba island iallafall och skulle köpa biljett till imorgon. Det var struligt för vi var först på fel ställe för den båten skulle ta 7 timmar. Då åkte vi till rätt ställe men då var de biljetterna slut. Så vi har fortfarande ingen biljett till imorgon så vi ska vara där extra tidigt imorgonbitti för att fixa biljett. Hur vet jag inte men det är väl hakuna matata antar jag?! Båten går 7 så det blir en tidig morgon igen. Förhoppningsvis utan stress…

Vi åkte vidare genom den gröna ön som den kallas och såg bananträd och andra fruktträd. Ville bara hoppa ur bilen och klättra upp och ta alla bananer för jag var så hungrig! Och svettig. Vi kom fram till stan iallafall där vi skulle kolla på hotell. Men vi ville ju inte bo i stan utan på stranden som vi hade bestämt med vår ”fixare”. Men då var tydligen den fina stranden på norr-sidan 5 mil från stan. Och med vårt tighta tidsschema skulle det bli svårt och så skulle inte chauffören kunna ta sig hem heller?! Då föreslog dom att vi skulle bo i stan och åka ut till en fin ö istället så vi fick se stränderna. Efter väldigt många samtal till vår fixare som hade sagt helt andra saker och även priser till oss så blev det att vi hamnade på ett hotell vid en ”not so much nice” beach och åkte ut till ön. Visst var den här stranden inte den finaste, särskilt inte när tidvattnet är lågt (fram till ca 15 här) men nu bor vi på seafront iallafall! Och det finns internet! Inte på rummet men det har man gett upp allt hopp om vid det här laget.

Vi började med att kasta i oss en varsin pizza innan vi åkte ut med en liten fiskebåt till ön som jag glömt vad den hette. Det var också guppigt men mer karusellkänsla så det var roligt! Det hade blivit molnigt också och det kom några regndroppar så då kände jag att livslusten rann ur litegrann. Liksom när vi äntligen kommit fram och kompromissat oss till en lösning så ska det börja regna?! Men ju längre ut på havet vi kom desto klarare och blåare blev det. Och till slut kom vi fram till paradiset:

Vår kille hade sagt att om vi ville kunde vi sova kvar på ön också trots att det inte fanns några hotell utan direkt på marken. Men då kände vi att nån måtta får det väl ändå vara på friluftslivet, campa i Matopos två nätter räcker 😉

Vi la oss och solade på en gång för vi hade redan gått miste om några soltimmar! Så vi fick vår paradisstrand till slut med sol och bad. Vattnet var som vanligt kristallklart och sanden kritvit och himlen blå.

När solen började gå ner så gick vi och kollade på en grotta en bit in i skogen.

Dit kommer tydligen folk för att offra getter och kor och ge bananer och andra sweets till spöken och i utbyte få deras önskan uppfylld. Det kan vara att få ett barn eller att ens ex ska vilja ha den tillbaka. Så vi sa ”okej så om vi dödar en get här så kommer vårt ex springande igenom skogen och vill ha oss tillbaka?” Och ja, det var tydligen sant. Denna logiken alltså… Haha! Vi sa iallafall att vi var bekymmerfria och inte behöver offra eller önska nåt.

Sen tog vi lite bilder och lärde ena killen väldigt användbara ord på svenska. Han var inte så mogen för att vara 26 år om man säger så, men tanke på vilka ord han ville veta…

Sen åkte vi hemåt igen och fick se solnedgången trots allt! Lika fint som alltid. Han tyckte vi skulle följa med ut och dansa till Pemba music vilket vi kände förr. Så vi skulle ses halv 8 vid vårt hotell så vi hann duscha innan men klockan blev kvart över åtta och vi var så hungriga så vi åt på hotellet istället. Och då kom han men var hög som ett hus så vi avböjde inbjudan till att ”shake your booty” till swahilimusik… Vi ska ju även upp tidigt imorgon.

Imorgon blir det spännande att se hur vi kommer hem. Anledningen till varför vi bara är här en natt är för att vi redan har betalat hotellet på Paje Beach, alltså det som vi bytte till igår. Och så går båtarna så sällan härifrån så därför måste vi åka tidigt.

Utsikten från terassen: